kombinationskristus

Jag borde verkligen plugga inför fredagens botanikdugga.

Det borde jag.

Det gjorde jag faktiskt också.

Sen kom en sak emellan.

En sån där som bara pressar ihop själen till en värkande klump i magen, får hoppet om mänskligheten (som redan innan var rätt obefintligt) att sjunka ner i fötterna, får känslorna att rusa runt i kroppen samtidigt som alla ord fastnar i halsen.

Vad finns det kvar att säga?

Världen är så full av dårar, fullständigt vettlösa idioter.

Tre artonåringar frias i tingsrätten efter att ha filmat ett samlag med en tjej där de har fört upp en flaska i hennes underliv "men inte hade uppsåt att skada henne och att de slutade när de såg att hennes underliv började blöda".

För man kan ju inte bevisa att hon faktiskt inte ville och att hon inte höll ihop benen för att hon bara var lite blyg.

Bakom dessa unga män står en advokat, klappar sig nöjt på huvudet och kallar domen för "mycket välformulerad och välanalyserad" efter att ha baserat försvaret på diskussionstrådar från familjeliv.se där kvinnor berättat om kreativa alternativ de använt vid sex/onani, så som fjärrkontroller, gurkor eller flaskor.

Bakom dessa fyra står dessutom ett helt samhälle, en hel värld.

Sagda värld som knappt lyfter på ett ögonbryn åt att kvinnor i olika delar av världen (egentligen alla, för ett sexuellt övergrepp är ett ärr du får bära med dig resten av ditt liv) straffas för att ha blivit våldtagna, som inte tycker det är våldtäkt att förgripa sig på en medvetslös kvinna, att våldtäkt används som en vapen i modern krigsföring och att vi lär våra döttrar hur de ska undvika att bli våldtagna, istället för att lära våra söner att inte våldta.

Det gör mig lamslagen.

Livrädd.

För jag kan ju bara tala för mig själv.

Även om vårt rättsystem går efter principen att man är oskyldig till motsatsen bevisas vill jag inte påstå att jag så ofta tar med mig ett gäng snubbar från en fest, bönar och ber att de ska knulla mig med en flaska/en hårborste/cykel eller en mindre grävmaskin men sen blir lite blyg när allt kommer omkring och håller emot litegrann.

Fast det är kanske bara jag.

Och flaskan kommer ju inte vittna till någons fördel.

 

För samtidigt finns det så många intelligenta, vältaliga människor bland oss.

Vi har Amat Levin, Nanna Johansson, HanaPee, Lisa Magnusson, Caitlin Moran, Astrid Johansson (14-åringen som tog kampen mot skoltoalett-sexismen), listan kan göras hur jävla lång som helst.

Alla har de knivskarpa analyser, glasklara argument och en övertygelse som borde kunna slå hål på varenda orättvisa i hela världen.

Ändå känns det som om luften blir bara tjockare och tjockare av allt hat, alla fördomar och alla hot.

Och där emellan, mitt i allt, står jag, lilla lilla jag, som egentligen inte vet något om något.

Vad kan JAG egentligen säga, som inte redan är sagt eller som möjligen skulle kunna förändra ens en enda snedvriden attityd gentemot vem som helst egentligen.

För jag vill så gärna göra någon skillnad.

Men vart börjar man, när muren mellan oss är så hög, så massiv och så ogenomtränglig?

 

/ Fraj