kombinationskristus

Tänk att det fortfarande finns de som varje dag kollar den här bloggen. Det är ju fint, tycker jag.

Det är med ett brustet hjärta och skakiga händer jag skriver det första inlägget på snart tre månader. Av någon anledning kändes det som rätt tid nu. 

Det gör ont, men som alla andra kommer jag också att överleva. 

 

 

Märta