kombinationskristus

På lördag gör jag min sista arbetsdag på Gråbo. Känns som att det var en vecka sen jag skrev "imorgon gör jag min första dag på Gråbo". 

Och på lördag åker jag hem. Hem till mig. Mig själv. Ensam.

Känns både bull och bra.

Att bo hemma hos mina föräldrar i gästrummet (som en gång var mitt) var inte alls så jobbigt som jag hade föreställt mig. Faktum är att det var inte jobbigt alls. Jag målade upp scenarion som liknade konflikterna vi hade när jag var 15, hormonstinn och fortfarande bodde hemma på heltid. Jag inbillar mig ibland att allt ska vara som då, att jag fortfarande är den där pubertala tjejen som med vansinne i rösten skrek åt sina föräldrar att sluta lägga sig i. 

Vad glad jag är att de aldrig slutade med det. Och vad glad jag är att jag till slut insåg det.

Jag begriper ju inte riktigt hur jag om några (många) år ska kunna hantera någon som är som jag själv var och sen dessutom vara stolt över mitt "verk". 

 

 

Jag förstår inte det. Så långt har jag inte kommit. Inte än.

Märta