kombinationskristus

Fan, den känns inte på långa vägar lika fantastisk längre.

Allt bleknade i minnet från lördagen.

Men det kändes som en bra historia när det hände, så jag tänker dra den iallafall.

Efter fyra månaders ensamsovande har jag på en helg lyckats få sällskap två av två nätter.

Den första var ingen mindre än Tina.

Vi var hemma hos Amelie som fyllde 20 i veckan för att fira henne.

Jag jobbade ju i lördags och Tina var ledig, så jag körde.

Vi hade en sjukt trevlig kväll med sjukt god mat och kanske framförallt, god Carlottakaka!

De skulle vidare ut men vi hade ju redan planerat vår partykväll på lördagen (visade sig vara ett smart drag, riktigt dåligt drag på fredagen, eller så är det helt enkelt vi som är partyt?) så då satte vi oss i bilen och åkte hem.

Kom hem strax efter tolv, glada i hågen, bara för att mötas av en låst dörr och insikten att vi glömt nyckeln på insidan.

Att väcka cheferna var ju i det läget inte ens ett alternativ att överväga och polacken har inget fönster, så vad gör man?

Först började vi leta lämpliga hästtäcken att använda som sängkläder och göra ett litet bo av innan vi (Tina) fick en snilleblixt.

Lastbilen!'

Tack och lov för att bo på landet där man inte låser sånt.

Så vi kravlade oss upp i lilla sovdelen och låg där och kurade resten av natten under jackor och ett tunt stackars täcke vi hittade.

Vi kunde ju bara inte med att erkänna morgonen därpå att vi varit utelåsta, så vi gjorde upp planer, flyktvägar och gömställen i förväg för att slippa bli sedda av chefen.

De behövdes inte, för vi tänkte ju inte på att polacken alltid tar sin morgonbajs på toan på bottenvåningen (vet inte varför, är bara glad att) så vi kunde kuta som små gnuer in och upp innan chefen hann komma ut och morgonfodra.

Vi är kaospiloter i sitt esse.

/ Fraj