Dagen har bjudit på minst sagt stormande känslor.
Jag har gått igenom hela registret, från den gränslösa lyckan till bottenlös förtvivlan.
Vi tar det från början.
Häromdagen fick vi en hingstjävel.
Med betoning på jävel.
Satan bleknar ju till en liten fluffig my little pony häst i jämförelse, han är nämligen fullständigt rabiat.
Jag blir bara mer och mer fast i min övertygelse att allt som inte går i avel ska skäras.
Så ser den berömda Satan ut förresten
Det värsta med hingstjäveln är inte att han är så överjävligt hingstig.
Eller att han bits.
Eller att han vevar med frambenen
Eller att han kryper ur grimmor och knyter upp grimskaftsknutar
Eller att han sparkas
Eller att han står på bakbenen
Eller att han klättrar på väggarna så fort nån annan häst rör sig
Eller ens att han idag försökte lägga sig ner när jag skulle sadla för att han upptäckte att han inte kom ur grimman
(jag finta'n!)
Det värsta är att han gör allt på samma gång.
Han är lika snabb i käften och frambenen som han är i bak.
Där börjar dagens historia.
Jag står och mockar i godan ro när chefen kommer ut i stallet, går bort till lastbilen, startar denna, lastar på en häst och åker iväg.
Eftersom han inte bett om hjälp fortsatte ju jag mocka och såg därför inte vem han lastade på.
När jag går över till andra stallet får jag se något alldeles underbart.
Det står en annan häst i jävelns box.
Jag kunde inte sluta le, en tyngd lättade från mina axlar och framtiden såg genast mycket ljusare ut, jag återfick hoppet om att få uppleva ännu en julafton.
En stund. Mitt saliga tillstånd gick brutalt över när jag skulle strö sista boxen och får se ett välbekant brunt huvud med ett klapprande garnityr.
Då hade de kört iväg hästjäveln i hörnet och bara möblerat om!
Jag vill inte vara med mer. Jag kommer dö.
Tur att jag fick avsluta dagen med att rida den finaste hingsten på bygget iallafall
♥
