I choose to live
Vi blev av med en fölunge igårkväll. Våran sist födda. Ett helt ljuvligt litet stoföl.
Döden i sin fysiska form stör mig inte märkvärt. Jag har inga större problem med lik, blod och inälvor (förutom min fixa idé om kött i affären, det vet jag inte riktigt hur det kommer sig, men jag tror inte det har så mycket med köttet i sig att göra.), det är bara ett skal, en tillfällig förvaring.
Det som gör mig mest illa till mods är allt som lämnas kvar. Som idag, när Carkenda skulle ut i hagen och hon vänder sig om för att prata med fölungen som låg kvar där och sen springer fram och tillbaka, ropar och ropar.
Sånt gör mig illamående, på riktigt.
Det var värre än fölisen när Magica dog. Det blev aldrig så traumatiskt och hysteriskt, säkert för att jag slapp se honom de första dygnen, men ändå.
Jag tror att djur förstår mycket mer om döden än vad vi gärna vill tro.
Som Miracel, jag kan svära på att hon visste att hon skulle dö. Det syntes i hennes blick. Jag kan fortfarande se de där mörka ögonen lugnt betrakta mig där jag stod och grät hysteriskt och okontrollerat.
Jag undrar vad som händer med oss efter döden.
Jag har alltid lidit av skräck för döden och varit fruktansvärt paranoid, när jag bara var några år gammal fick jag min barnvakt att skriva en lista med telefonnummer till folk jag kunde ringa om hon skulle dö när jag var där. (Dessutom var jag en hypokondriker utan dess like, jag hade en period då jag läst en artikel om en spindel från djungeln och på allvar trodde att den skulle ta sig hit, bita mig och att min näsa skulle ruttna och ramla av)
Jag vill inte riktigt tro på att vi bara dör.
Att allt vi är bara försvinner.
Jag är nog fortfarande naiv nog att tro på att allt levande har en själ.
Även om jag inte tror att vi stiger till himlen och sitter på Gud faders högra sida när vi dör tror jag att vi tar vägen nånstans. Jag har inte riktigt bestämt mig för vart bara.
<i>Därför hoppas jag att Magica står vart hon nu är och väntar på Carkendas fölunge.</i>
<i>
</i>
<i>I Stephen Kings bok Desperation skriver han om att Gud är grym.</i>
<i>Att det värsta han kan göra inte är att låta människor dö, utan att ibland tvinga o</i><i>ss leva.</i>
<i>
</i>
<i>Skulle jag någon gång börja tro på Gud vore det den sidan av honom.</i>
Vi blev av med en fölunge igårkväll. Våran sist födda. Ett helt ljuvligt litet stoföl.
Döden i sin fysiska form stör mig inte märkvärt. Jag har inga större problem med lik, blod och inälvor (förutom min fixa idé om kött i affären, det vet jag inte riktigt hur det kommer sig, men jag tror inte det har så mycket med köttet i sig att göra.), det är bara ett skal, en tillfällig förvaring.
Det som gör mig mest illa till mods är allt som lämnas kvar. Som idag, när Carkenda skulle ut i hagen och hon vänder sig om för att prata med fölungen som låg kvar där och sen springer fram och tillbaka, ropar och ropar.
Sånt gör mig illamående, på riktigt.
Det var värre än fölisen när Magica dog. Det blev aldrig så traumatiskt och hysteriskt, säkert för att jag slapp se honom de första dygnen, men ändå.
Jag tror att djur förstår mycket mer om döden än vad vi gärna vill tro.
Som Miracel, jag kan svära på att hon visste att hon skulle dö. Det syntes i hennes blick. Jag kan fortfarande se de där mörka ögonen lugnt betrakta mig där jag stod och grät hysteriskt och okontrollerat.
Jag undrar vad som händer med oss efter döden.
Jag har alltid lidit av skräck för döden och varit fruktansvärt paranoid, när jag bara var några år gammal fick jag min barnvakt att skriva en lista med telefonnummer till folk jag kunde ringa om hon skulle dö när jag var där. (Dessutom var jag en hypokondriker utan dess like, jag hade en period då jag läst en artikel om en spindel från djungeln och på allvar trodde att den skulle ta sig hit, bita mig och att min näsa skulle ruttna och ramla av)
Jag vill inte riktigt tro på att vi bara dör.
Att allt vi är bara försvinner.
Jag är nog fortfarande naiv nog att tro på att allt levande har en själ.
Även om jag inte tror att vi stiger till himlen och sitter på Gud faders högra sida när vi dör tror jag att vi tar vägen nånstans. Jag har inte riktigt bestämt mig för vart bara.
Därför hoppas jag att Magica står vart hon nu är och väntar på Carkendas fölunge.
I Stephen Kings bok Desperation skriver han om att Gud är grym.
Att det värsta han kan göra inte är att låta människor dö, utan att ibland tvinga oss leva.
Skulle jag någon gång börja tro på Gud vore det den sidan av honom.
/SS
Kommentarer
Postat av: M E R E I
- nice pics!
Trackback
