kombinationskristus

Rabiat och hårig agronomstuderande, har två män i mitt liv och drömmer om hundar. Massor med hundar.

Fuckmachine

Hej bloggen.

 Grattis till mig själv på den stora dagen.

I två år har jag dragits med bara mig själv, tagit hand om min egen skit, orsakat min egen skit, gjort kaos och älskat livet.

I två år har jag undrat hur man gör för att bli kär och har fortfarande inte kommit underfund med detsamma.

Lika glad för det är jag.

På tal om det här med kärleken, jag läste ett lite spännande blogginlägg i ämnet för ett par dagar sen.

Det handlade i korthet om huruvida män är värda att jaga och hur man isåfall ska agera för att vinna en vettig karls gunst, jämförde män med klänningar (att de man vill ha bara dyker upp när man inte letar efter dem) och bespottade det faktum att kvinnor måste göra sig till för att vinna en mans intresse.

Skribenten rabblade exempel på mäns bristande intelligens i fråga om att förstå kvinnors signaler utan att man kört upp tuttarna i ansiktet på dem, plutat med munnen, skrattat åt usla skämt osv osv osv.

Hon sa dessutom att fejka ett skratt är nästan lika illa som att fejka en orgasm.

Det är ju bara det att fejka orgasmer är ju världens kanske mest användbara grej.

Hur många gånger har man inte räddat husfriden genom lite mer eller mindre övertygande skådespeleri?

Poängen var att det är fruktansvärt att vi inte kan bli uppmärksammade genom att vara oss själva och att män är ofina neandertalare med grova sociala handikapp.

Såna här generaliseringar tycker jag är underbara.

För är det inte så att om vi kvinnor utgår från att män kräver tuttar och fladdrande ögonfransar för att uppmärksamma något slags intresse kommer vi per automatik att ge dem detsamma?

Kan det möjligtvis vara så att vi gräver våran egen grav litegrann, för visar vi intresse med brösten kommer ju män av logiska anledningar att tro att det är så man gör?

Kan det ligga ett litet problem i hur vi låter oss uppfattas och att det inte endast har med mäns trögtänkta hjärnor att göra? (Nä förlåt, allt är ju männens fel)

Ni som tycker att kraven på oss kvinnor är så orealistiska, varför rättfärdigar ni dem genom att ställa dem på er själva?

Jag tycker att de inbillade kraven vi ställer på oss själva är så mycket mer bisarra och i synnerhet att vi gör det "för att andra gör det", "man måste vara sån" eller "det är så man gör".

Kan det tillochmed vara så att man borde granska sin egen personlighet om den är så oförmögen att väcka uppmärksamhet? ;) 

Vi är så snabba att klaga på att män är svin.

Klart de blir svin när vi gör dem till svin och klart att de blir svin - när de ställer krav på sig själva att vara det eftersom det är så de tror att vi vill ha dem.

För vi har ju trots allt inte ensamrätt på att tycka att det motsatta könet är förvirrande.

Vi alla är personlighetsstörda idioter, vi måste bara lära oss att leva med det och kanske fundera på att bli lite mer öppna med det så vi kan få lite förstående för varandra istället för att som nu, anta hur män/kvinnor vill att man ska vara och då skapa sina egna roller.

 

För jag vet ju inte hur ni känner, jag kan ju bara tala för mig själv, men...

Jag får iallafall ligga - genom att vara mitt eget oemotståndliga jag! 

 

/ Fraj!

Du är så bra Fraj!
Jag tror vi tänker rätt lika om den här så kallade feminismen, låter så iaf. Jag är så trött på tjatet om att män ska backa för att kvinnor ska få fler möjligheter, det är samma med graven där. Dubbelmoral! Varför ska män behöva backa? Är vi kvinnor så bräckliga att vi inte kan ta för oss?

Och vi ska inte gå in på ämnet könskvotering... >.< BAH!

hahaha du är ju för underbar! Där fick man sig en riktig tankeställare! du är riktigt smart och rolig brutta du! Fortsätt i precis samma takt :D

Kramar till dig!

Hahaha, som alltid: Så jävla bra skrivet! Och du har juh fan rätt!