kombinationskristus

Rabiat och hårig agronomstuderande, har två män i mitt liv och drömmer om hundar. Massor med hundar.

Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?

Jag vet inte om ni listat ut det själva vid det här laget, men jag är en människa som gärna panikar.

I regel är jag ganska flummig och bekymmerslös med en "äsch det löser sig" attityd.

Ibland flummar det dock ur åt andra hållet och jag fullständigt flippar ur på saker.

Gärna totalt obegripliga saker som helt saknar rim och reson dessutom.

Den här gången är det kärlek.

Det slog mig nere i stallet förut att det är knappt en månad kvar tills jag varit singel i ett och ett halvt år.

Det är inte det som är problemet egentligen, jag har verkligen njutit av min ensamtid och jag trivs lika bra nu som då.

MEN. Kommer jag alltid göra det?

Kärlek har sen Den_Där_Dagen för ett och ett halvt år sen förvandlats till något otroligt vagt för mig.

Något som kommer sen, som ett jävla brev på posten när jag är redo.

Tänk om den aldrig gör det?

Vi pratade om möten i helgen, Jonna berättade om hur hennes vän träffat sin pojkvän i klädaffären där han jobbade och krängde på henne ett par nya byxor.

Jag kom genast att tänka på Mari som träffade sin make på en rökpaus på jobbet när han åkte förbi med bilen.

Kärlek är så jävla enkelt och går så jävla fort.

Men det är samtidigt så förbannat komplicerat.

Man tjatar ju i evighet att det finns någon för alla, men tänk om man aldrig träffar på denne Någon? Om Någon och du aldrig lyckas hamna brevid varandra på bussen, bakom varandra i någon kö, på samma avdelning på jobbet eller vart fan det nu är ni ska träffas.

Tänk om prettyboy från i lördags var min sista chans till kärlek?

Ännu värre. Tänk om du, 35 år gammal, träffar Någon Annan, som är en lika ensam och desperat själ, ni slår er ihop i brist på annat och du tillbringar resten av ditt liv blundande för Någon som kanske inte är så långt bort trots allt.

Tänk om du nöjer dig.

Tänk om jag aldrig kommer älska igen?

Tänk om jag aldrig älskat?

Hur vet man det, egentligen?

Männen i mitt liv, sommaren 2010.

Vi skulle ha ett svart hus med kromade knutar och en son med namnet Caspian. Det gick över.

You don't know what love is, you just do as you're told.

/ Fraj

Måste säga att det var en vidrig header du hade! =)

Sv: Världens bästa Ulrik Munther! ^^

haha, han sjunger och så. Ganska känd i Sverige tror jag (:

sv: tusen tack =)

åh vilken fin bild!

Hur träffades vi då? Eller vilken gång är det som räknas? En grillkväll för tre år sen när jag var bakfull som ett dass... när jag sålde en flaska gin till dig utanför stråhallen... när jag tittade på lillö hunden... eller när jag skyddade dig från elaka löv?



Men måste säga att "äsch det löser sig", tid finnes. Mer för dig än för mig iaf. Och jag känner inte att jag har brist på tid.



Tänk såhär ist; Du råkar hitta någon som du fastnar för fast du inte vill. Kanske sista chansen att vara singel :p