Vilken far?
Jag skulle vilja berätta om ett litet minne jag har.
Tror jag har.
Jag har otroligt få klara minnen från när jag var liten, så jag är långt ifrån säker på att det faktiskt är ett minne och inte bara ett foster av min fantasi. Men eftersom jag inte tidigare visat några tecken på psykisk ohälsa i form av hjärnspöken, hallucinationer och/eller felaktiga minnen får jag anta att det här också är sant.
Som de flesta jag känner nog vet (och kanske en del av er också om ni hängt med en stund) är min relation till min far inte den bästa.
Den är inte alls snarare.
Dock finns det en detalj som ytterst få känner till längre.
Att när jag var yngre fanns det en pappa.
En lite annorlunda lösning kan tyckas, han var aldrig tillsammans med min mamma, de bodde aldrig ihop, inte ens i samma stad.
Jag vet än idag inte riktigt hur det arrangemanget kom till.
Men det spelade ingen roll. Det spelar fortfarande ingen roll. Det var min pappa. ÄR min pappa.
Lika lite spelade det roll när vi precis börjat skolan och någon hört talats om nåt som föräldrar gjorde med varandra.
Inte mina. Men jag reflekterade aldrig över sånt, i mitt barnhjärta var min situation normal, eftersom det var det enda jag visste.
Jag hade en mamma alltid och en pappa ibland, det var allt jag visste och allt jag behövde veta.
Jag tror att jag gick i andra klass när jag fick det förklarat för mig. En annan pappa.
En pappa som aldrig blev mer för mig än några handskrivna rader till min mamma (jag ångrar ingenting) och ett par fotografier av en mörk man med mustasch på en fiskebåt som hette Anna. Just det minns jag tydligt. Anna.
Det är efter det min historia egentligen börjar.
Det är egentligen bara ett ögonblick det handlar om. Ett barns kommentar om sånt det inte riktigt begriper eller kan greppa.
Vi fiskade, det var sommar och jag antar att det var den årliga husvagnssemestern.
Jag tror det var krabbor vi skulle fiska. Jag tycker mig minnas slemmiga musselkroppar, men det kan jag ha blandat ihop med någon annan gång.
Det är för övrigt totalt oviktigt.
Det relevanta är just själva fiskandet.
Jag tror att jag fick napp och fick beröm.
Med spontaniteten hos barnet sa jag utan att tänka mig för
"jag har det ju i släkten. Min riktiga pappa är ju fiskare!"
I det ögonblicket hände något. Något brast.
En mörk blick. "Vad är jag då? Din låtsaspappa eller?"
Jag vet inte om jag ens svarade. Jag tror inte jag hade något svar att ge.
Vad jag däremot kände och hade velat svara om jag kunnat, om vuxen-jaget hade kunnat viska i barn-jagets öra hade jag velat tala om att så inte var fallet. Att det snarare var tvärtom. Att han var den enda pappa jag hade.
Att ordet riktiga inte var rätt ord, men att det var det ord i mitt begränsade ordförråd som kom närmast sanningen.
Biologiska var ordet jag sökte, men inte fann.
Det här låter så ofantligt banalt och löjligt, men just då betydde det allt.
Det är det som gör mig någorlunda säker på att det faktiskt hänt, att det fortfarande ger mig såna känslor av.. Skuld? Ett missförstånd, ett misstag jag aldrig kunnat rätta till.
Jag vet inte ens om han minns det här. Men barnet i mig gör det.
Jag har inte pratat med honom på flera år nu, det sörjer jag. Jag är tacksam gentemot honom för så mycket.
Ska jag prata om honom idag får jag bita mig lite i tungan för att inte spontant säga pappa, inte för att jag inte ser honom som det längre, utan helt enkelt för att slippa börja förklara, trassla ur allt. Då är det är enklare att det inte finns någon pappa alls.
Det finns inget värre än folk som då tycker synd om mig.
Gör inte det, det är verkligen inte synd om mig.
Jag hade världens bästa uppväxt med världens bästa människor omkring mig.
Jag tror inte för ett ögonblick att jag varit lyckligare om mina föräldrar gift sig när de var unga för att de blev på tjocken och stod och trampade i ett liv de inte ville ha men kände sig tvingade att genomleva "för ungarnas skull".
Nu blev jag kanske lite väl cynisk, jag hade inte varit lyckligare om de levt ihop och älskat varandra heller.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Aldrig tyckt det varit särskilt jobbigt, för det är ju som det är.
Dock fanns det en tid när jag tyckte att det var jobbigt.
Egentligen inte själva grejen, utan att jag förväntades tycka det var jobbigt.
Folk förväntade sig känslor, längtan, saknad, sorg, ilska.
Jag hade inget sånt. Jag hade tillräckligt med känslorna jag ådrog mig själv, all denna rädsla och paranoia, för döden, sjukdomar, att bli bortglömd, borttappad, ensam...
Alla dessa förväntningar på känslor gentemot en man som för mig inte existerade i verkligheten var överväldigande och svåra att hantera. Det har jag till viss del levt ut emot honom.
För naturligtvis har jag varit arg. Många gånger. Han har ju fler än en gång ställt min tillvaro på kant.
Numer känner jag om något mer ett trött och utnött förakt som inte ens har så mycket med att göra hur han behandlat (eller inte behandlat) mig, utan mest för hur han tillochmed dolt mig, skyfflat undan mig i ett hörn som man gömmer undan ägodelar i kartonger längst bak i källaren.
Hur han ljugit om mig för mina syskon.
Att jag inte vet mer om honom kan ju till stor del skyllas på mig själv.
Mitt eget ointresse, som jag ständigt står fast vid och står för.
Det enda jag egentligen vill ha sagt är att blod inte behöver vara tjockare än vatten.
Blod behöver vatten för att kunna existera, men inte tvärtom.
För mig är han inte "pusselbiten som saknas", han är snarare som att försöka få på sig en helt vanlig T-shirt när du har tre armar. Det finns ingenstans att egentligen göra av den och det blir inte riktigt bekvämt hur du än gör.
Jag har svårt att förstå människor som lever i kärleksfulla, fina hem men så desperat vill "finna sina rötter".
Jag behöver inte leta drag och egenskaper hos en främling för att veta vem jag är.
Det jävla gräset är inte grönare på andra sidan.
Ett biologiskt band skapar inte per automatik en far.
Jag försöker istället fokusera mitt liv på att visa tacksamhet, uppskattning och kärlek till de människor som finns omkring mig och som gjort sig förtjänta av den, än att längta efter någonting jag kunde haft.
Så gårdagens fars dag för mig tillägnades inte en far. Fars dag tillägnar jag till alla de människor, kvinnor och män, som gett mig någonting som en far förväntas göra. Kärlek, respekt, tid, uppskattning, trygghet och glädje.
Tack till er alla. Jag älskar er.
♥
Kommentarer
Postat av: Anna
Du är fantastisk! <3
Postat av: M
Men behöver du trassla in dig o förklara nåt?
Du skulle kunna skicka en avskrift av det du skrivit här ovanför... det om något är väl en kärleksförklaring (och ett förlåt/förklaring om skuldkänslorna vill säga ett sånt)
Trackback
