kombinationskristus

Min älskade älskade mor var ju här i helgen och hjälpte mig med min flytt. (Dessutom fick jag väl kanske lite hjälp med mat och bensin kan väl erkännas, vad FAN hände i februari?!?)

Det här med singelslampighet ligge lite i generna, det är tydligen våran grej.
Jag har nämligen aldrig träffat min far och vad jag vet om honom är mycket begränsat.
Jag var lite av en olycka. En väldigt lyckad sådan om jag får säga det själv, tur i oturen sådär.
Den enda kontakt som någonsin har funnits oss emellan skedde under de tidigaste åren och nu även de sista, allt är det mamma som stått för, hon agerar någon form av mellanhand kan man ju säga.
Han skrev till mig på facebook ´tidigare i vintras (IT-tider! <3). Jag fick en otrolig chock och blev vansinnig, vi nöjer oss så.

Sedan dess har det återigen varit väldigt tyst på fadersfronten.
Detta började jag och mamma prata om när vi baxat alla mina ägodelar uppför trappen till lägenheten och pimplade vin framåt småtimmarna.
Då frågade jag om något som bara passerat som kortast i mitt medvetande förut, nämligen om jag har några syskon.
Minst två blev svaret, äldre bröder.
"Jaha" blev min spontana reaktion, för som allting annat som har med den mannen att göra kändes det väldigt avlägset.
Tills kvällen därpå, när mamma åkt och jag var ensam.
Då började jag facebooka efter eventuella brödramaterial (går det också i släkten att göra sånt??) och hittade en kandidat.
I sann singelslampeanda gjorde jag nånting korkat, överilat och ogenomtänkt.
Jag skrev till honom.
Så under loppet av två dagar blev jag lillasyster till TRE (!!) syskon och dessutom moster.

Wierd.

Mamma vet ingenting.
Pappa vet ingenting.
Hur ska jag ta mig ur det här?
Det vet inte jag heller.

/ SingelSlampan!