kombinationskristus

Jag har gjort det igen. Försummat kombokrille en hel ledig helg.

Min hemhemmahelg har onekligen varit....
... Intressant tror jag är ordet jag söker.

Fredagen tillbringade jag på RB av två anledningar, träffa vänner och för att låta bli att sova hemma.
(Natten till lördag tillbringades í mycket fint sällskap!)

Hux flux springer jag på snubben...
Awkward tyckte jag.
Strålande tyckte han, jag blev knappt av med honom efter att han kastat sig över mig med ett "Heeeej, vad kul att se dig, varför har inte du sagt att du skulle hit?!?" (svar, för att vi inte pratat med varandra på en månad) och en bamsekram.
Jag hade lust att svara på frågan vad jag skulle göra i helgen med att jag skulle knulla någon annan, men jag skulle känt mig så satans lösaktig då.
Lite finess får jag väl ända hosta fram.

Man kan ju tro att jag fått min beskärda del av awkward moments då, men icke sa nicke.
På söndagen var jag på födelsedagsfika hos en av mina bästa vänner. Harmlöst kan tyckas, men det finns en hake.
Han är psykopatexets lillebror...
Så där kommer jag klivande, rätt på exet, deras farmor, föräldrar, farbröder, kusiner, you name it.
Som tur är har jag alltid legat väldigt bra till hos min forna svärfamilj så jag lyckades charma in mig återigen, hos samtliga förutom hos honom.
Jag har aldrig sett honom så stel och så spänd, han lyckades klämma fram ett "hej", men mer var det inte. Vi tittade knappt på varandra. Stämningen mellan oss var så kylig och så tryckt att man kunde ta på den.

Under tiden jag satt där (konstant med nån kaka i munnen för att ha en anledning att slippa prata med honom) mittemot "kärleken i mitt liv" försökte jag verkligen föreställa mig hur vi haft det.
Jag försökte verkligen se framför mig värmen i hans sömniga blick när vi vaknade sida vid sida, intrasslade i varandra, eller känna hans läppar mot min nacke och hans armar runt mig när han kom smygande när jag stod i badrummet och borstade tänderna.
När det inte gick ändrade jag taktik. Jag föreställde mig ilskan, vreden, svartsjukan, skriken och hans sätt att torna upp sig över en när han blev upprörd.
Men ingenting av det fanns kvar de ögonblick vi såg på varandra.
Jag kände inte mannen framför mig.
Det var en total främling.
Jag undrar om han inte alltid varit det. Kommunikation var aldrig hans grej.

Det är tio månader sen jag kom hem från Grekland och upplyste honom om att det inte funkade längre.
Det är helt galet länge. Jag har snart varit singel lika länge som vi var tillsammans.
femton månader, vilket nu i efterhand var ganska många månader för mycket.

Det har hänt en del sen dess.

/SingelSlampan!